Under mina senaste veckor här i livet har jag inte tillbringat alltför många minuter på IKSU. Försvinnande få utan tvekan. Jag kan skylla på många personer och på olyckliga omständigheter tills alla får nog. Men det ska jag inte. För innerst inne vet jag att det är mitt eget fel... Nåväl, det var dags att ta tag i det här igen kände jag idag. Och som en blixt från klar himmel kom ju JoJo med förslaget att gå på Stepe Dance idag. Efter moget övervägande kom jag fram till att det var den ultimata starten på mitt nya liv (för vilken gång i ordningen det nu är), "Nu jävlar kör vi" tänkte jag.

Men går man på Step Dance kan man ju inte se ut hur som helst tänkte jag. Lite uppklädd så där skulle man kunna vara. Och då känns det roligare också. Så när jag kom hem från Universitetet vid femtiden gjorde jag en grundlig undersökning av garderoben efter passande plagg. Tjugo minuter senare var jag klar. Min snyggt slimmade Peak T-shirt som framhäver mina svällande muskler samt moderiktiga träningsbyxor till det. Kan inte bli fel. Känner mig väldigt nöjd. Därefter intar jag en hälsoriktig middag och gör mig redo för IKSU.

Men då, som en chock kommer beskedet från JoJo. Det blir inge Step Danece idag. Hon orkar inte.. Hela alltet rasar samman. Jag blir knäckt. Jag blir ledsen. Hela min plan att omstöpa mitt liv går till intet.. Vad ska jag göra istället? Kommer till slut fram till att jag får ta tag i det där imorgon istället. Och då jäklar!

Detta är en version av vad som hände.

Ett annat scenario skulle kunna vara att jag yttrade kommentarern "Ser jag ut som en som håller på med Step Dance?" när jag träffade JoJo på lunchen, slafsade i mig en näringsrik middag med väldigt mycket halloumiost, somnar i min säng under tiden jag läser en artikel och avslutar kvällen i soffan tittandes på Champions League med en stor portion glass.

Ni väljer vilken version ni vill tro på

Godnatt

Det finns ju det här utrycker som kallas Kodak moment. Jag tycker nästan bilden här uppe kan klassificeras i den kategorin. Det är som en bild som säger allt. Mer än tusen ord. Ja, ni vet. Men ska vi inte då fråga oss, vad säger egentligen den här bilden? Vad håller jag egentligen på med? Hur kan en fransman som man inte kan uttala namnet på lyckas med en sån här bild? (Hans namn stavas Guillaume, den som kan uttala det korrekt får en Snickers och en puss)

Det kan vara så att jag förklarar hur stört bra det är att vara svensk för utlänningarna och att jag himlar med ögonen bara av tanken hur underbara människor vi svenskar är. Det kan också vara så att jag är involverad i en diskussion rörande om isländska statens fiskkvoter och att jag får en plötslig nyssattack. Eller så visar jag hur stroppiga jag tycker att fransmän är och åker på ett kokt stryk två sekunder senare. Eller så kan det vara något helt annat. Jag kanske upptäcker att glaset inte innehåller champange som jag ville utan istället Bonus äckliga appelsinjuice (jag lovar, den är sjukt äcklig) och gör ett konstnärligt uttryck för att visa min besvikelse. Eller så finns den en enkel förklaring, jag ser helt enkelt alltid väldigt konstig ut, fast jag själv inte har fattat det än.

V i kommer nog aldrig få veta svaret på denna fråga. Men vi kan ju alltid filosofera kring det och försöka lista ut lösningen. Också ett sätt att fördriva tiden på. 

Idag var tanken att jag skulle plugga mycket!

Ibland är det tanken som räknas 

Det har sagts förut, och det tåls att sägas igen. Slask är värdelöst. Helt onödigt. Gud straff mot mänskligheten. You name it, slask är tamejfaan den värdelösaste uppfinning som har skådats.

Jag var tvungen att ge mig ut i slasket idag. Syftet var ädelt och trevligt, vi skulle på födelsedagsfika hos Maggan o Soffipropp, hon och Redaktörskan har fyllt år. Men jag var tvungen att ta mig det via cykel. Ni som känner mig lite närmare kanske tänker tyst för er själva nu "Hmm, Linus har väl ingen fungerande cykel?". Och detta är helt korrekt, det har jag inte heller. Min cykel har haft punktering sen brännbollsyran -06. Vi får se vem som lessnar först och gör något åt det, jag eller han...

Nåväl, Bengan lämnade sin cykel här igår och jag sa att jag kunde ta den till honom på Berghem idag, jag skulle ju ändå åt det hållet. Det som denna plan inte inkluderade var ju dagens väder... Sällan jag har skådat något så tragiskt. Så när jag till slut svänger in på Bengans gård med hans cykel är jag på otroligt dåligt humör. Det är blött, jag är bakfull, jag är stressad (för att jag for på fika istället för att plugga) och ungefär allt som kan vara fel är fel. Den sista biten till Haga får jag traska i slasket. Gör mig inte på bättre humör. Den enda ljusglimten var att jag har fantastiska skor. Dom borde få Nobelpriset. Håller en torrare än ett par stövlar. Helt jäkla otroligt.

Fikat var som tur var väldigt trevligt, men jag åkte hem rätt tidigt (med buss) då tanken var att jag skulle plugga ikväll.

Ibland är det tanken som räknas.

Och inatt är jag rebell, jag orkar inte ta ut mina linser utan sover med dem.. Otroligt vågat..

Igår var det fest. Och då slutar det som det bör.. Här får ni ett urval:

- Carola gick inte vidare i Melodifestivalen

- Diket dansade erotiskt med en fotpall

- Diket började mer eller mindre bråka med en kvinna som trodde jag var 30 år. Det var jag inte. Då blev hon sur. Sen började dom bråka.

- Träffade Soffan. Tog ungefär 30 sekunder så var hon involverad i en livlig diskussion med Bengan, som höll på väldigt länge. Jag var inte förvånad. Diket var också med på ett hörn. Inget som förvånade mig heller

- Jag hjälpte en kvinna att hitta till Ålidhems Centrum

- När jag till slut låg i min säng och sov kom Lillprinsen och Hingsten instormande i mitt rum. Lillprinsen trängde sig ner bredvid mig i sängen och slocknade direkt. Hingsten la sig på golvet. Jag tyckte inte att det varjättemysigt att dela säng med en snarkande Lillprins, så jag tog mitt täcke och la mig i Läkarns säng istället (han är bortrest)

Nu måste jag plugga 

Jag är trött, orkar egentligen inte skriva något kreativt...

Men det här citatet tyckte jag var ganska roligt:

"Priset om 200 kronor per Scania-aktie är en rimlig värdering för Scania, om man använder kassaflödesvärdering med viss optimism"

(Volkswagens finanschef om köpet av Scania)

Jag misstänker att man måste vara ekonom för att tycka det är ett roligt citat... Men är ni inte ekonomer får ni nästan skylla er själva.

Den här filmen däremot tycker nog alla är rolig

Vissa av er kanske tror att rubriken syftar till hur man tar sig lättast hem från tex Corona (man går). Det gör den inte. Den gäller inte heller hur man på bästa sätt tar sig hem från skolan (då går man, fast det skulle inte skada att cykla, om man nu hade en). Näe, rubrikens bidrag till dagens inlägg är hur jag egentligen skall ta mig hem från vår stuga i Norge efter påsk.

Det är nämligen så att mitt schema, efter många om och men, tillåter att jag får ha ett litet påsklov. Det känns underbart och jag skulle gärna tillbringa denna ledighet i vår stuga i Röros i Norge. För er som inte vet, så ligger Rörors på andra sidan gränsen vid Funäsdalen och Tänndalen, som ligger i Härjedalen.

Emelertid har det uppståt ett litet problem, och det är hur jag skall ta mig hem från Röros till Umeå igen. Jag behöver nämligen vara tillbaka i Umeå senast onsdagen den 26 mars. Till Röros åker jag med min far, men hemresan är något mer knepig. Här skall ni få de tänkbara förslagen:

- Min far, styvmor och lillasyster åker hem tillsammans med mig på tisdagen den 25 mars = Överlägset bästa alternativet för mig, men inte särskilt troligt att det inträffar (då far vill stanna längre)

- Jag kliver upp klockan 04.00 på tisdagsmorgonen och får skjuts till Funäsdalen, där det går en buss klockan 06.00 till Östersund. Jag anländer till Östersund vid 10.00 Sen har jag en mysig liten väntetid på ca 6 timmar (jag känner inte en käft i Östersund) till 15.45 då bussen till Umeå avgår. Hemma i Umeå vid 22.00 = Värdelöst alternativ. Jag menar, vakna tidigt, 10 timmar på buss plus 6 timmar i "världsmetropolen" Östersund. Inte särskilt attraktivt.

- Att tillsammans med min bror och flickvän åka ner till Göteborg (där de bor) på tisdagen i deras hyrbil och sen flyga hem därifrån = Min far kan komma med underliga lösningar på problemen ibland.. Jag menar, det är ju optimalt att åka söderut när man ska norrut, för att sedan åka norrut i ett flygplan när man väl är framme på stället som ligger söderut.

Vad kan vi då dra för slutsatser av detta?! Det är ganska enkelt, jag har ett allvarligt problem. Någon som har en kreativ lösning på detta? Kanske någon som har bil och vill följa med till fjällen till påsk? =)

Det tror jag Figo brukar fråga sig när han ligger och filosoferar under lite presentpapper. Tankegånen på bilden här ovan var nog som följer: "Vad händer här i livet? Varför finns jag? Varför har Linus en konstig silvrig grej som riktas mot mig? Vad är meningen med livet? Finns egentligen Gud? Var är maten? Ja, var fanken är matskålen? Jag är hungrig, har inte ätit på minst tio minuter! Är meningen med livet att äta? Meningen med livet är iaf inte att hålla på att skriva om sitt liv på en meningslös sida som kallas "blogg". Konstiga saker dom där människorna håller på med. Om att äta inte är meningen med livet, vad är det då istället? Inte sova, inte jaga möss, inte bo hos grannarna. Hmmm. Ja, att äta är meningen med livet! Då borde jag gå och äta! Bra, då gör jag det!"

Men det var inte Figo det här inlägget skulle handla om. Eller kanske var det så, och så hamnar jag på ett sidospår nu.. Oklart. Hur som haver så funderar jag också lite på vad som händer egentligen. Allt har gått lite i stå för tillfället. Vet som inte vilket ben jag ska stå på, vad jag ska ta mig till egentligen. Förhoppningsvis visar det sig snart. Eller så beror det på att jag börjar blir less på Umeå igen. Oklart är ordet. Men, det visar sig.

Efter tuffa förhandlingar med Acerpacer så har vi nu tillsammans kommit fram till att jag ska formatera om honom. En liten extreme makeover, bort med det gamla och in med nytt, typ. Kommer han må bra utav. Och arbetsbelastningen går också ner för honom. En liten förtidspension. Under våren kommer han iaf få hjälpa till med uppsatsarbetet och så, känns som en lagom arbetsuppgift för honom. Äpplet mår också bra, börjar göra sig hemmastad och så, inga komplikationer att rapportera om.

Näe, nu ska det sovas. Ska upp vid åtta imorrn, så det börjar bli dags!

Idag fick jag min nya dator. Det är en fin och skinande blank MacBook. Känner mig väldigt nöjd. Jag och den lilla, från och med nu kallad Äpplet, kommer bli goda vänner tids nog, det känner jag på mig. Vi kommer nog spendera många timmar tillsammans. Vi kommer umgås i min säng, på skolan, på resande fot, på fester. Ja, you name it! Men vår relation startade emellertid lite knakigt..

Först bestämde sig Äpplet för att inte anlända hit till Umeå i fredags som den hade lovat, utan spenderade istället helgen i Ånge. Alltså visst, hade det varit Stockholm eller nåt hade jag förstått det. Som skönt för Äpplet att få en sista helg att släppa los så där. Men att spendera en helg i Ånge.. Måste vara bland de mest korkade sakerna Äpplet kommer få för sig här i livet. Nåväl, alla kan vi göra misstag, och när han då anlände idag välkomnade jag honom med öppna armar. Han var till och med så snäll att han skickade ett SMS till mig och berättade att nu var han på Ålidhems Centrum så jag kunde hämta ut honom.

Väl hemma packade jag upp honom och började så smått försöka inleda vår bekantskap. Gick väldigt bra till en början, vi kom överens och jag tänkte inleda operation "dunka över filer". Det ville inte Äpplet riktigt än, utan han sa att han behövde göra några uppdateringar. Snäll som jag är lät jag honom hållas. Det var här något gick snett. Så här i efterhand kan jag inte förklara vad som gick fel, men Äpplet blev tvärsur utan någon egentlig anledning. Detta yttrade sig till slut så till den grad att han stängde av sig själv och vägrade börja fungera igen. Han hänvisade bara till att han hade ett "serious error" och bad mig stänga av honom. Till slut blev jag less på honom. Då ringde jag hans mor, Sophie. Efter vissa diskussioner kom vi fram till att det var bäst om vi började om från början och installerade om hela Äpplet. Sagt och gjort, så inleddes den operationen.

Äpplet har iaf blivit på bättre humör nu, och jag skulle nästan kalla oss för vänner. Mina filer har han tagit emot, och han har också visat upp några spännande finesser som man kan leka med. Däremot har min gamla vän, Acerpacer, blivit sur på mig. Han har haft vissa tendenser till det under den senaste tiden, men idag verkade det som han insåg att pensionen är nära. Han gjorde allt för att slippa gå vidare här i livet, och som den korkade dator han är yttrade sig dessa ansträngningar till att dra till med "blue screen"  ett antal gånger när jag flyttade filer mellan honom och den externa hårddisken Mr Big. Jag ska ha ett litet samtal med Acerpacer imorgon så får vi se vad vi kommer fram till. Han kanske blir nöjd om han får jobba 25 % eller nåt i framtiden, då har han ju tid för att göra lite annat men samtidigt inte känna sig helt värdelös. Jaja, det visar sig.

Nu ska vi sova, Äpplet och jag. Acerpacer sover sen länge.