Gud vad skönt det skall bli med påsk. Få komma iväg ett par dagar. Frisk luft. God mat. Vackra fjäll. Ja, det ska sannerligen bli skönt. Behöver det verkligen faktiskt.

När jag var lite yngre så trodde jag på påskharen. Eller ja, trodde och trodde. Jag ville tro att han fanns. Mina påskar har mer eller mindre alltid tillbringats i Norge och Röros. Man vaknade alltid upp tidigt på påskaftonsmorgonen, väldigt tidigt. Nästan okrisligt tidigt. Varför? Jo, det var dags för påskäggsjakt. För då hade påskharen gömt påskäggen någonstans. Första ledtråden låg ofta på ett ställe som var lätt att hitta. Sen fick man använda alla sina hjärnceller, som nog var färre på den tiden (iaf aktiva..), för att komma på var nästa ledtråd var. Ett idoget letande höll på i ungefär 15 minuter innan man till slut lyckades lokalisera påskäggen. Då tog himmelriket vid. Jag menar, när annars fick man äta godis innan frukost? Precis, aldrig!  Så jag tycker det är fullt naturligt att jag trodde på påskharen. Han fixade ju godis på morgonen, det skulle ju aldrig en ansvarstagande förälder ligga bakom...

Jag trodde också att påskharen bodde i ladan som finns utanför stugan. Eller trodde, jag var övertygad. Jag brukade kolla in i den och försöka se honom. Det gjorde jag aldrig.. Han var nog för snabb att gömma sig. Jag tänkte nog "Påskharen är en snabb en. Minst lika snabb som Stålmannen. Eller blixten" medan jag snaskade vidare på mina sura nappar och snusmumrikar.