Idag var det en stor dag. Jag skulle börja mitt nya liv. Jag skulle ta tag i mig själv och börja äta nyttigare, sluta ta bussen till skolan, laga min cykel, börja träna och vara allmänt sund.

Denna högtidliga, och viktiga händelse, hade jag däremot inte marknadsfört särskilt väl. Och tur är kanske det. Den enda som visste om mina planer var Snyggingen, och han betvivlade att jag skulle lyckas.

Hur blev då resultatet? Började dagen med att försova mig, så jag var tvungen att ta bussen till skolan iaf så jag skulle hinna i tid. Men sen gick det bra, jag drack bara två koppar kaffe innan lunch och åt dessutom ett äpple (köpte två, och kom nu på att det andra ligger nertryckt i min väska..). Jag var dessutom sjukt effektiv då jag läste 29 sidor vetenskaplig artikel på en och en halv timme. Därefter lunch, då jag igen var nyttig och intog en grekisk sallad. Därefter föreläsning, som var ett sömnpiller. Sen så promenerade jag ner mot stan, glad i hågen och med raska steg. Tog en tur förbi cykelverkstaden och kollade när de ville ta hand om min cykel (trodde ni verkligen att jag skulle laga den själv?). So far so good. Sen kom jag hem..

Därefter har det gått sämre. Jag har ängnat min kväll åt TV-tittande samt allmänt slappt beteende. Den största ansträningen var att gå ut till hissen och ta en tur ner i tvättstugan för att boka tvättid. Nu är jag rastlös som en skitnödig hund och har väldigt mycket spring i benen. Sen har jag inte heller ringt och kollat med min far om han kan ta med cykeln imorgon, så den kan få sin välförtjänta service. 

Slutresultatet efter dag ett är alltså knappt godkänt. Skärpning!

Sen borde jag kanske också försöka träffa medlemmar ur min familj oftare. Har inte träffat någon av dem sen jag kom ham från Norge (förutom några minuter med far och mor, men det räknas knappt)

Två av mina vänner, låt oss kalla dem Smutshunden och Hingsten, är ganska bra på att hamna i kraftiga diskussioner med varandra. Jag vet inte exakt vad som gör det, men det kan vara deras närmast obeskrivliga vinnarinstinkt som är den största fakton. Eller så är det något annat. Spelar inte så stor roll, dom kan diksutera intensivit om det mesta.

Likväl så ter sig de diskussioner de två kan ha som en fjärt i rymden i jämförelse med när en tredje av mina vänner tillkommer, låt oss kalla honom för Yang. Dessa tre kan få en diskussion som behandlar ämnet "vem som är ägaren till en smula på golvet" till en uppgörelse liknande Kuwaitkriget. Men den tredje personen, som vi kallar för Yang, har inte bott här i Umeå på länge så dessa diskussioner var det länge sedan man upplevde. Nu är det emellertid ändrade förhållanden, då Yang har flyttat upp till Umeå igen.

I onsdags, under fotbollsmatchen Sverige-Ungern, diskuterade de under hela första halvlek vem som egentligen borde bli tackad för den öl som Lillprinsen "lånade" ur kylskåpet. Diskussionen rörde alltså vem som egentligen ägde ölen. Slutresultatet blev att det var 50 % chans att den person som vi i detta inlägg kallar för Hingsten ägde ölen, 49 % chans att den person som vi i detta inlägg kallar Yang ägde den och 1 % chans att den personen som vi i detta inlägg kallar Smutshunden ägde den. Alla var hyfsat nöjda.

Detta är däremot inte sanningen, utan jag som utomstående ger er här den rätta procentfördelningen

50 % att den tillhör den vi i detta inlägg kallar för Hingsten

30 % att den är kvarglömd sen någon av de oräkneliga förfester vi har haft på den senaste tiden

20 % att den tillhör den vi i detta inlägg kallar för Yang

0 % chans att den tillhör den vi i detta inlägg kallar för Smusthunden (då han inte dricker folköl av märket Heinken)

Så den klapp på axeln, som den person vi i detta inlägg kallar för Smutshunde, fick som tack av Lillprisen borde alltså ges tillbaks, då den är orättmättigt utdelad. Och därmed basta!

Förövrigt skrev en vän till mig, låt oss kalla honom för Hingsten, ett blogginlägg med titeln "Glad 11:e September" igår. Det tycker jag var osmakligt. Fast han tog bort "Glad" i titeln efter fem minuter. Det var nog tur för honom..

Det här inlägget skulle egentligen handla om CSN och deras enfaldiga inkompetens. Jag har ju till och med hittat en passande bild, eller hur? Men nu blir det inte ett inlägg om CSN. Jag nöjer mig med att säga att det är helt otroligt hur otroligt dålig koll de verkar ha. Jesus alltså..

Näe, jag är lite i chocktillstånd här. Allt pågrund av den oerhörda kommentarsstormen på föregående inlägg. Alltså seriöst, hur kan mitt skäggs eventuella vara eller icke vara bli en sån snackis? Jag känner mig förstummad. Och rätt mallig också, egentligen. Jag måste ju som vara en väldigt intressant person ändå, om något så bagatellartat som lite fjun kan få sådan fart. Jag visste tex. inte att George W. Bush, Chuck Norris, Påskharen samt Tandfén läste denna blogg. Välkomna som läsare iaf. Kul att ni också har hittat hit. Det kommer definivit inte ge mig prestationsångest att ha sådana celebra läsare.. Jag menar, no offence, men det slår ju ändå lite mer att ha Påskharen som läsare än Smutshunden och det andra packet. Det måste jag ändå säga.

Igår var iaf Diket på besök. För er som inte visste det har han flyttat ner till Danmark. Eller så är det Skåne, jag vet inte riktigt. Nånstans där de pratar konstigt iaf. Han är uppe för att jaga lite, och passade på med att boka in en fest hos mig igår, så jag missade en KJ-match. Men det var kul. Vi härjade på i vanlig ordning. Jag tror faktiskt att första kommentaren från JoJo kan ha ett visst samband med gårdagens eskapader. Sen så måste jag faktiskt säga att jag inte riktigt kan förstå att Diket skall bli en seriös arbetande människa från och med måndag. Han gjorde en sak igår som.. Ja, moget kan man nog inte kalla det.. Ska nog inte säga vad, men ja.. Lite förbluffad blev jag.. Dessa skåningar alltså

Min första reaktion när jag såg ovanstående bild var jäklar vad blåa ögon jag har. Den andra var vilka snygga gröna väggar jag har på mitt rum. Den tredje var att jag nog borde fixa några tavlor till dessa vackra väggar. Den fjärde var att jag har något i ansiktet. Skulle inte gå så långt som att kalla det skägg, för det ser det inte ut som. Snarare som någon slags lurvig päls som kryper fram längs hakan och kindbenen, med en fin liten moppemusch som grädde på moset. Oerhört vackert må jag säga.

Den där skäggväxten, eller vad man nu ska kalla det, har nu farit all världens väg. Ledningen i Kung Jens blev minst sagt upprörda. Dom hotade med omyndighetsförklaring om det skedde igen (att jag rakade mig alltså) medan Syddan tyckte det var bland de bästa beslut jag har tagit (utan att han ens såg "skägget"). Jag tror även min syster och Emma står på hans sida i denna fråga. Borta är det i alla fall. Och hur jag känner? Jo tack, det känns rätt bra. Måste väl erkänna att det kändes lite naket i början, men det gick snabbt över. Nu känns det bra. Och nej Björn, jag tänker inte raka av mig håret också. Någon gräns måste det finnas.

Men vad tycker ni andra om mitt skägg? Var det en skymf mot mänskligheten att jag rakade av mig det? Eller var det bland de bästa beslut som har tagits sen de beslutade sig för att lägga ner Vita Lögner? Och hur skall jag använda mitt IKSU-kort bäst i framtiden? Och sist men inte minst, var faan är fjärrkontrollen till TV:en?

Jag har varit på Ljusterö två gånger i mitt liv vid det här laget. Måste säga att det är en ganska trevlig ö. Följande har slagit mig under mina två besök:

- Vädret är alltid dåligt. Första gången jag var där regnande det och var allmänt tråkigt väder (se ovanstående bild). Samma sak vid gårdagens besök. Regn och blåst. Inte så konsigt kanske, det är ju trots allt September. Sist jag var där var det däremot Nyårsafton.. Då borde det vara lite trevligare väder, faktiskt.

- Man sjunger alltid Singstar. Denna gång lyckades jag däremot vinna en match (mot en skåning, så det räknas kanske inte. Jag menar, dom KAN ju inte sjunga med den dialekten)

- Samtliga lantställen har hiskeliga dimensioner, där du får in minst 20 sovande utan problem.

- Någon sport skall utföras, antagligen innebandy eller svampplockning (ni får gissa vilken som utförs under vilken årstid) och jag deltar knappt i denna.

- Man äter alltid god mat.

- Jag, Syddan och Charlotte blir alltid väldigt fulla.

Ja, nu vet ni vad som väntar om ni någon gång besöker Ljusterö. Nu ska jag in i duschen,och sen resa till Arlanda för hemfärd

Vi har fått en ny inneboende hos här på Svea. Och nej, det är inte en bananfluga (Hingsten skapade en liten koloni under tiden som vi andra var i Norge. Den är nu mer eller mindre utdöd, efter intensiv krigsföring). Det är istället en liten vän som jag kallar för Barre. Han är en barometer, ni vet en sån där som mäter lufttryck och säger vad det skall bli för väder. Han hänger på väggen i vårat kök och ser självgod ut. Lite som Leif GW Persson. "Jag vet minsann bäst jag, det ska ni veta" skulle han nog säga om han kunde prata.

Nåväl, jag brukar konsultera honom ibland. Fram tills nu har han haft hyfsat rätt. Men idag på förmiddagen ballade det ur. På väg att klä på mig inför den stundande första dagen på Universitet (den tänker jag inte avhandla) så tänkte jag att Barre skulle få hjälpa mig i klädvalet. Termotern vid köksfönstret visade på 13 grader och vädret såg ju rätt bra ut. Molnfritt och härligt. En riktigt bra höstdag helt enkelt. Det tyckte inte Barre. Hans prognos löd "Ostadigt". Jag tittade återigen på himlen för att se om jag hade sett fel. Det hade jag inte. Det fanns inte ett moln så lågnt ögat kunde nå. Men Barre sa "Ostadigt". Lillprinsen som ockå var hemma lanserade idéen att Barre kanske var väldigt framsynt och såg att det skulle bli sämre till eftermiddagen och kvällen. Jag höll med om att så kunde vara fallet, och att det i så fall skulle vara ganska imponerande av honom. Så jah lämnade honom därhän och funderade när det lite sämre vädret skulle kunna tänkas komma.

Nu är klockan över åtta på kvällen. Vädret är inte sämre än tidigare. Fortfarande relativt molnfritt. Fortfarande härlig höstdag. Men inte enligt Barre. Han står fast vid sin tidigare åsikt. Det är "Ostadigt". Han har inte ändrat sig ett piss sen i förmiddags.

Han är konstig den där Barre.

Förövrigt var det -84 grader på Antarktis idag. Det måste nog kännas lite småkyligt det..

Nu är det ett år sedan jag skrev mitt första blogginlägg. Ett år sedan jag hade landat i Reykjavik och lagt min första dag på isländsk mark bakom mig. Jag var nog rätt nervös och spänd inför vad som komma skulle.

Nu ett år senare är jag inte riktigt lika förvantansfull. Jag börjar skolan igen imorgon. Väldigt upphetsande. Känner mig inte särskilt motiverad alls. Känns mest jobbigt.

Men det blir väl kanske bättre när man väl har kommit igång.

Jaja, godnatt