Som av en händelse hamnade jag på Ålidhem idag med min cykel, och var på väg mot de bortre delarna talandes i telefon. När jag kommer fram till Kolbäcksskolan (min låg- och mellanstadieskola) får jag en liten chock, nästan så att jag ramlar av cykeln. Det som för bara ett tag sen var en vacker (nåja) tegelbyggnad innehållandes en skola var nu så långt ifrån en skola det kan bli. Det var en ruin. (Okej då, ett av två hus är kvar). En stor del av min uppväxt är alltså numera förpassad till högre makter, om nu skolar har en himmel. Jag blev faktiskt lite ledsen. Det ställe där en del av mig har formats. Det ställe där jag var kär för första gången (inte i skolan). Det ställe där jag lärde mig att fiskbullar är bland det äckligaste som finns. Det ställe där jag har cyklat förbi på senare år och fått både trevliga och mindre trevliga minnen uppspelade framför mig. Det stället existerar inte längre. Det är en nu en byggarbetsplats. Som man burkar säga, att skiljas är att dö en smula. Så en liten del av mig dog kanske då. Iaf en del av de minnen jag har.

Vidare har vi ju ett annat ställe som också har demolerats till oingenkännlighet, det ställe där hela min framgångsrika fotbollskarriär tog sin plats. Jag talar om Gimoborg. Umeås vackraste fotbollsarena. En ännu större del av mitt liv är faktiskt sammankopplad med denna arena. Numera är detta också en byggarbetsplats. Gräsmattan är borta och grässluttningen som bildade en naturlig läktare håller på att försvinna den med. Klubbhuset och träläktaren är sen länge borta. Höghus skall byggas på platsen. Jag kommer nog aldrig kunna acceptera de människor som flyttar in där. Faktiskt, jag kommer inte göra det. De kommer bo på en helig mark som inte borde användas till att bo på. Det är en plats som alltid borde förknippas med fotboll och glädje. Inte höga elräkningar och tonåringar som gör revolt mot sina föräldrar. Så är det! Och det är något jag aldrig kommer tumma på! En till del av mig dör nog också på den platsen.