Vi har fått en ny inneboende hos här på Svea. Och nej, det är inte en bananfluga (Hingsten skapade en liten koloni under tiden som vi andra var i Norge. Den är nu mer eller mindre utdöd, efter intensiv krigsföring). Det är istället en liten vän som jag kallar för Barre. Han är en barometer, ni vet en sån där som mäter lufttryck och säger vad det skall bli för väder. Han hänger på väggen i vårat kök och ser självgod ut. Lite som Leif GW Persson. "Jag vet minsann bäst jag, det ska ni veta" skulle han nog säga om han kunde prata.

Nåväl, jag brukar konsultera honom ibland. Fram tills nu har han haft hyfsat rätt. Men idag på förmiddagen ballade det ur. På väg att klä på mig inför den stundande första dagen på Universitet (den tänker jag inte avhandla) så tänkte jag att Barre skulle få hjälpa mig i klädvalet. Termotern vid köksfönstret visade på 13 grader och vädret såg ju rätt bra ut. Molnfritt och härligt. En riktigt bra höstdag helt enkelt. Det tyckte inte Barre. Hans prognos löd "Ostadigt". Jag tittade återigen på himlen för att se om jag hade sett fel. Det hade jag inte. Det fanns inte ett moln så lågnt ögat kunde nå. Men Barre sa "Ostadigt". Lillprinsen som ockå var hemma lanserade idéen att Barre kanske var väldigt framsynt och såg att det skulle bli sämre till eftermiddagen och kvällen. Jag höll med om att så kunde vara fallet, och att det i så fall skulle vara ganska imponerande av honom. Så jah lämnade honom därhän och funderade när det lite sämre vädret skulle kunna tänkas komma.

Nu är klockan över åtta på kvällen. Vädret är inte sämre än tidigare. Fortfarande relativt molnfritt. Fortfarande härlig höstdag. Men inte enligt Barre. Han står fast vid sin tidigare åsikt. Det är "Ostadigt". Han har inte ändrat sig ett piss sen i förmiddags.

Han är konstig den där Barre.

Förövrigt var det -84 grader på Antarktis idag. Det måste nog kännas lite småkyligt det..

Nu är det ett år sedan jag skrev mitt första blogginlägg. Ett år sedan jag hade landat i Reykjavik och lagt min första dag på isländsk mark bakom mig. Jag var nog rätt nervös och spänd inför vad som komma skulle.

Nu ett år senare är jag inte riktigt lika förvantansfull. Jag börjar skolan igen imorgon. Väldigt upphetsande. Känner mig inte särskilt motiverad alls. Känns mest jobbigt.

Men det blir väl kanske bättre när man väl har kommit igång.

Jaja, godnatt

Under vårt besök i den något större byn Trondheim i lördags så hittade vi av en händelse en park där en festival för tillfället ägde rum (det var verkligen av en händelse, vi visste inte vart vi befann oss). Solen sken och på en grässlänt ner mot älven satt en hel del människor och tittade mot en av scenerna, där ett band bestående av fyra tjejer i vår egen ålder spelade. "Det här kan väl vara kul att se" tänkte vi, och slog oss så smidigt som det går ner i gräset (vi är alla fotbollsspelare).

Bandet som stod för underhållningen var bra. Riktigt bra. Så bra att vi föll omedelbart för dem. Dom bytte intstrument med varann ungefär hela tiden, och som de svenskar vi är bröstade vi upp oss då de började härja på med sånger från Ronja Rövardotter. 

Efter ett tag var vi så betuttade att vi var tvugna att gå fram till scenen för att spana in dem lite ytterligare. Här började däremot meningsskiljaktigheterna ta fart. Läkarn tyckte att basisten (hon i rött längts till vänster) var den vackraste, medan Smutshunden högt och ljudligt proklamerade för att sångerskan (hon i svart i mitten) var den som var snyggast. Jag å andra sidan var av den åsikten att hon som spelade gitarr (hon med gitarren) var den som var något att titta lite extra på. Dom undrade hur jag var funtad. Vad säger ni? Detta skedde samtidigt som Lillprinsen raggade upp en norska i publiken, och Maggan målade en tavla tillsammans med några barn. Vi har alla våra olika intressen..=)

För att sammanfatta resultatet så blev tavlan ganska fin, vi umgicks med Lillprinsens norska samt hennes vänner på kvällen (det var dom som vi lurade om våra nationaliteter..) och vi lyssnar alla på detta fantastiska band på våra iPods (dom heter Katzenjammer). Men jag är fortfarande av åsikten att hon som spelar gitarr är den vackraste, sådetså!

Vill ny lyssna på dem så kan ni göra det här

Det är väl lika bra att börja på det första benet i rubriken. Idag gjorde jag något vuxet. Jag lämnade in mina tre kostymer på kem-tvätt. I min värld är det något vuxet. Det är inget en obrydd ungdomlig människa gör. Det är bara riktiga vuxna som kem-tvättar. Sådetså! Sen att anledning till kem-tvätten av alla tre kostymerna till största del beror på en lite väl oförsiktig anvädning av dessa tycker jag inte har något med saken att göra.

Sen har jag också börjat odla skägg. Detta härrör sig till föregående veckas utflykt till vår västra granne då allmänt raktvång infördes (presis som förra året). Då jag har en ganska maffig skäggväxt (faktiskt) så gav denna vecka en rejäl skäggbiff runt mitt ansikte. Hemkommen var en annan sugen på att göra sig av med krafset, men mina sambos tillsammans med deras allierade Smutshunden och Maggan vägrade. På sin höjd fick jag fixa till det lite, vilket jag nu har gjort. Så nu står jag här med ett begynnande skägg. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Vissa tycker jag är vacker som en jag vet inte vad, medan andras reaktioner mer liknar en skrattfest. Vi får se var det slutar.

Låt oss gå vidare till det andra benet i dagens inlägg. Om det kollektiva hybriset. Kollektivet Sveagatan är ju kanske inte kända för att vara opretantiösa, men nu börjar vi röra oss ut mot djupare vatten än tidigare. Bland annat så är det husorder på att hälsningsfrasen vid inkommande samtal på hemtelefonen är "Svea Bistånd". Taglinen för denna "organisation" är Man kan inte rädda världen föränn man är nöjd själv. Vidare skall vi nu införskaffa något att pryda väggarna med i vardagsrummet och hallen, och jag gav lite försynt ett förslag på att vi kanske skulle göra det lite personligt och ha bilder på oss själva. Detta var ett synnerligt gott förslag enligt alla inblandande, men varför bara ha bilder på oss själva. Man borde ju krydda det lite. För tillfället är tanken att vi skall ha kungaliknande porträtt av oss i vardagsrummet, medan hallen och köket får lite mer "vanliga" bilder som oss själva i gudaliknande utstyrslar eller som intelektuella författare. Opretantiöst var ordet

Well, då är jag back in business igen. Som de törstande människor ni är skall jag här ge en liten summering av veckans höjdpunkter från mitt besök i vårt västra grannland.

- Fisket: Huvudpoängen med resan var att vi skulle fiska, iaf om du frågar merparten av de deltagarna. Och det fiskades en hel del. 30 stycken öringar av varierande storlek blev slutresultatet, där Läkarn och Smutshunden hamnade på delad förstaplats med 11 fiskar vardera (vilket inte Smusthunden gillade, han ville vinna). Denna seger grundades nog främst i deras stora iver att just vinna, vilket ofta innebar ett sanslöst högt tempo i byte av fiskeplatser, allt för att vara först på varje nytt ställe. För personer med lite lägre tempo i kroppen (läs: Lillprinsen) så innebar detta ett konstant traskande för att kunna hinna ikapp klungan, och inte så mycket fiskande. Själv slutade jag på en hedrande sistaplats med noll fiskar. Jag skyller det mesta på min syster, då hon tillhandahöll fiskedragen, men även oturen och en lite väl slapp inställning gentemot fisket kan ha spelat in.

- Bergsbestigning: Traditionen bjuder till att vi skall bestiga ett berg på dessa fiskeresor. Det gjorde vi även i år. Hummelfjellet på imponerande 1543 meter över havet var årets mål, och vi ägde det. Traditionsenligt tog vi även en officiell bild av spektaklet, som dessvärre måste undanhållas er läsare då den är lite väl naken

- Turistande: Röros är en stad som är med på UNESCO:s världsarvslista, så vi passade på att titta in den lite närmare (eller mest de andra, jag har ju sett allt minst hundra gånger vid det här laget). Detta inkluderade bland annat en tur ner i gruvan, där mina resekamraters pinsamt dåliga norskakunskaper kom fram i ljuset, då vi med svansen mellan benen var tvungen att gå med på den engelska turen då de inte förstod vad den norska guiden sade.

- Trondheim: Som avslutning på resan tog vi oss en tur till den något större byn Trondheim, för att se lite människor samt bli på fyllan. Detta urartade till ett väldigt spännande äventyr, där vi alla intog ett antal olika roller. Smutshunden var irländare, och i ren eufori och fylla så tog han totalt över showen och tog sig obegränsade friheter, där förolämpningar och allmänna dumheter hörde till vanligheterna. Men han klarade sig helskinnad från det hela, då alla norrmän verkade väldigt accepterande då han faktiskt var irländare.. Läkarn intog rollen som förvirrad fransman, vilket han gjorde exemplariskt. Maggan i sin tur var från New Oreleans, och härjade på om orkanen Katrina. Lillprinsen skulle egentligen vara svensk, men på något vis blev han under kvällen irländare. Detta gjorde att han hamnade halvtimmes lång diskussion om Nordirland med en väldigt intresserad norska. Lillprinsen lyckades nog ändra på hennes bild av att irländare var ett troende folk och att Nordirland-konflikten var något at oroa sig över.. Själv axlade jag rollen som islänning, och övertygade en hel del norskor om att de borde komma till Island och hälsa på. Men min rolltolkning blev inte lika excentrisk som vissa andra, då jag var den nyktra chauffören. 

Det var väl den resan antar jag, några frågor?

Nu drar jag till Norge, tillbaks på en vecka. Bara så ni vet..=)

Ja, det gör den sannerligen. Så fort att jag inte själv riktigt har fattat hur länge sedan jag delade med mig av mina tankar till er..

Nåväl, Göteborg var otroligt trevligt. Känns lite sent att ge er en reserapport, men mycket hann vi med. Bland annat åka i skåpet på en lastbil. Det var sannerligen en upplevelse.

Andra saker som går fort är min systers 3000 fria SMS. Nu har hon slagit ett nytt rekord. På 8 dagar gjorde hon slut på dessa 3000.. Det är bra jobbat. Efter lite uträkningar så har vi kommit fram till att hon under sin vakna tid under dessa 8 dagar skickade  SMS med två och en halv minuts mellanrum (9 timmars sömn). Och då vi tog reda på genomsnittstiden för skrivandet av ett SMS, för henne, är ca 10 sekunder, kunde vi komma fram till att en femtondel av hennes vakna tid gick åt till att skriva SMS.. Det är rätt bra jobbat ändå

Detta fick mig att räkna ut hur ofta jag själv skickar SMS. Min nuvarande telefon har jag haft i ett år, och under den tiden har jag skickat 2208 meddelanden. Detta betyder att jag har skickat ett SMS var fjärde timme under det senaste året. Rent spontant känns det ändå som rätt mycket, eller hur?! (För oss vanliga människor alltså, inte den yngre generationen..)

Sen hittade jag den här videon idag, av vår käre Páll Óskar. Måste säga att jag gillar deras dans, och låten är ju bra den också.. =)

Ibland undrar jag hur jag själv är funtad. Vad håller man på med ibland egentligen?

Ovanstående bild är tagen med min kamera klockan 02.45 natten till igår. Jag upptäckte den i min kamera nu. Jag ligger alltså i min säng när jag tar den här bilden. Fokuset ligger på dörren. Bilden är lite sned. Med denna bild följde det två stycken till som visade ungefär samma motiv. 

Vad hände här? Vad drömde jag egentligen om som fick mig att vakna, ta några foton och somna in igen? Väldigt oklart. Ibland blir man ju nästan rädd för sig själv.

Men nu byter vi ämne. Imorgonkväll lämnar jag Umeå för fem dagar och äntrar istället Sveriges västsida, Göteborg. Islandsreuinon står på programet. Kommer nog bli en jäkla fart. Lyssnar för tillfället på Páll Óskar för att komma lite i stämning innan jag ska sova. Det är nice. Om jag känner mig själv rätt kommer detta innebära att jag inte kommer uppdatera bloggen så bra.. Men men, det får ni leva med.

Over and out, och Þú finnur að ástin er international