När man blir utmanad så måste man ju anta utmaningen. Även fast man kanske inte vill det egentligen. Men det betyder inte att denna utmaning var tråkig. Tyckte bara att det var värt att påpeka det.

Nåväl, utmaningen kommer från JoJo. Och jag antar den. Som krydda på moset bjuder jag på ovanstående bild. Det är en bild på mig för fyra och ett halvt år sedan. Jag känner knappt igen mig själv.. Någon annan som gör det?

För 5 år sedan: Maj 2003. Jag höll på att avsluta min gymnasieutbildning. Men vi fick inte spendera vår sista tid tillsammans på gymnasiet på vår skola. Det var nån dum jäkel som hade försökt bränna ner hela skiten. Skolan var stängd för sanering. Troligtvis så gjorde jag, Tusster och Sigurka det bästa av situationen och körde rally med familjen Södermans bil. Sen får vi inte glömma att jag var nykär vid detta tillfälle. Jag och Emma hade precis hittat varandra och den underbara tiden av förälskelse var närvarande. Det vuxna livet låg framför mig och jag hade inte en jävla aning om vad jag skulle göra utav det. Jag hade inget jobb som väntade på mig. Jag tänkte inte fortsätta plugga på universitetet direkt. Min framtid var lika klar som ett höstlövs framtida viloplats en blåsig dag i Reykjavik. Men jag var nöjd ändå. Jag var kär. Jag skulle bli fri från skolan. Och jag spelade i Gimonäs A-lag i fotboll, det hela min fotbollskarriär hade haft som slutmål.

För 3 år sedan: Maj 2005. Jag har tagit tjänstledigt från mitt jobb som försäljningsansvarig på ett internetföretag. Visst, det kanske låter som ett trevligt jobb. Men det var det inte. Det sög. Jag hade kommit till insikt att jag nog borde ta tag i mitt liv och bli en student, så jag kunde bli något riktigt i framtiden. Jag hade sökt till Civilekonomprogrammet och det kändes bra. Sen hade jag också återupptagigt min fotbollskarriär, denna gång på korpennivå. Vi i Kung Jens var fullständigt övertygade om vår förträfflighet som fotbollslag, och kände att titeln låg inom räckhåll. Vi hade ganska fel.. Vi hade inte insett vad Korpenfotboll egentligen innebar. Sen så hade jag också precis kommit på vad jag skulle göra av min sommar, jag skulle vara guide på ett vattenkraftverk i Norbotten tillsammans med Läkarn. Det kändes jäkligt bra.

För 1 år sedan: Jag var inte längre en av projektledarna för Uniaden. Jag hade gjort min del och lämnat över till min efterträdare. Det kändes tomt, vad skulle jag egentligen göra nu då? Som lösning härjade jag, Besten och Turken runt på Campus varje helg. Det var nog trevligt. Det brukade det iaf vara, vad jag minns. Jag visste iofs att jag skulle plugga som utbytesstudent på Island till hösten. Det kändes läskigt. Jag skulle ju vara helt själv på en liten ö i mitten av Atlanten. Men den riktiga nervositeten hade inte infunnit sig än och jag spelade cool. Sen var jag också nyinflyttad på Språkgränd. Hade nog inte riktigt vant mig vid att inte bo själv längre. Jag var troligtvis en jobbig jäkel att bo med.

För 3 månader sen: Jag var fortfarande inte riktigt psykiskt hemma från Island än. Kände mig lite som en främling i mitt eget hem och på mitt eget Universitet. Ytterligare en upplaga av Uniaden hade geomförts, och det kändes konstigt att inte vara en del av det. Men Sverige började bli bekant igen. Och min kurs gick på engelska, det kändes rätt bra faktiskt. Var ju som det jag var van vid.

Igår: Statistik är ett helvete. Spenderade största delen av dagen i en mörk datasal längst ner i Samhällsvetarhuset och försökte förstå mig på SPSS. Det gick dåligt. Allt kändes skit. Och vår handledare var inte anträffbar. Jag var sur.

Idag: Helt plötsligt gick allt bättre. Statistiken klarnade och det andra arbetet gick bra. Diket lurade med mig på fest, jag som hade tänkt ha en vit helg... Gick ju bra.. Men det var trevligt, en fin förfest på Berghem i en lägenhet med underbar utsikt följdes av bugg och styrdans på Skogis kårhus. Det kunde man inte tro om mig..

Imorgon: Kommer vakna tidigt, om cirka sju timmar. Går till skolan och skriver uppsats. Är sjukt opeppad. Sen ska jag spela fotboll, träningsmatch. Gör minst fem mål och är kung. Kommer hem och somnar i fosterställning i min säng vid femtiden. Vaknar en stund senare och känner mig konstig resten av kvällen, samtidigt som jag försöker tillföra något till världen. Det kommer gå dåligt.

Om ett år: Har fått ett stört bra jobb och är skitlycklig

Det här var bland det jobbigaste jag gjort på länge... Tack Johanna...

Godnatt

1. Skriva ett blogginlägg om min uppsatskompis snusvanor (dom är spännande, jag lovar)

2. Anta utmaningen från Johanna (men den kommer, typ imorgon)

3. Sova ett par timmar så jag är pigg imorgon

4. Svara på mina "mail" på Facebook som har legat och väntat i minst en vecka

5. Ätit en riktigt middag

Godnatt 

När jag igår släntrade in på gårdsplanen på Språkgränd såg jag ungefär 20 meter ifrån mig en häst. En liten gullig ponny som spatserade gatan fram tillsammans. "Det var väl trevligt" tänkte jag. Då hörde jag plötsligt ett högt gnäggande. Jag tittade till höger ut mot gräsmattan mitt på gårdsplanen. Där stod också en häst. Men inte en liten gullig häst. Näe, storleksmässigt låg denna häst närmare en elefant än den lilla ponnyn. Denna häst skulle utan tvekan kunna äta upp mig utan att ens tugga.. Den var med andra ord gigantisk.

Snabbt skyndade jag upp i lägenheten. Anfådd efter den jobbiga språngmarschen uppför de tre trapporna tog jag mig in på mitt rum och letade upp min kamera. Sen smög jag ut i köket och tittade ut genom köksfönstret. Den gigantiska hästen var kvar. Jag öppnade försiktigt fönstret och med darrande händer lät jag kameran smaka på den kalla vårluften. Jag känppte några kort. Dom blev rätt dåliga, jag var nog för skärrad efter dena upplevelse. Här ovan ser ni det bästa resultatet.. Det är alltså normalstora människor som står bredvid hästen.. Men trots den mindre imponerande fotgrafinsatsen så tycker jag man kan se hur jävla stor hästen var.

Vad den däremot gjorde på vår gårdsplan är oklart. Den fick traska omkring medan tre personer filmade den och tog kort (exklusive mig). Den såg ut att trivas. Jag vågade inte gå ut fråga vad det var frågan om..

Sen har jag tappat bort mina fotbollsskor. Jag kommer ihåg att jag la undan dom på ett smart ställe innan festen i lördags. Nu har jag inte en aning om var det smarta stället är.

Och Smutshunden, tack för hjälpen

Och Emma, rackarns.. Det måste ha brustit nånstans där..

Jag kan lova er att det blev en hejdundrande fest i lördags. Balkarna i huset bångnade under trycket från dansgolvet. De få spöken som fortfarande levde kvar i huset upplöstes i ren förskräckelse. Alla var där. Alla upplevde sitt livs bästa ögonblick. Vi var kungar.

Okej, jag kanske överdriver lite nu.. Men det var förjäkla kul iaf! Och det som gladde mig nästan mest var att Vasa (aka Hyddan) kom på besök från Luleå. Har inte sett karln sen nyår, så det var jäkligt kul att se honom igen. Han kom ner som en glad överaskning, och glad blev jag! Så då var ju egentligen kvällen räddad på alla sätt och vis, kunde ju som inte bli fel. Sen att vi under en stund inhyste 75 personer på våra 102 kvadrat gjorde också sitt till.

Och tro det eller ej, jag mådde bra när jag vaknade på söndagmorgonen. Dels glad i själen, men jag blev också väldigt glad över att någon hade röjt bort det värsta från gårdagen innan den gick och la sig. Det såg med andra ord helt okej ut. Eller som Lillprinsen sa, "Är ju mer städat än det brukar vara". Denna någon var iaf Läkarn, med något bihang. Bra kille att ha i sitt hushåll det där. 

Sen så är vi nu klara med vårat experiment, samt att vi har dunkat in datan i SPSS. Så imorgon skall det analyseras Jippie! 

När jag kom hem i eftermiddags låg det ett brev och väntade på mig. Inget konstigt med det kanske, jag är ju rätt så populär. Det underliga med brevet var att det kom från Nordea.

Jag är inte kund hos Nordea. Jag har aldrig varit kund hos Nordea. Jag har nog aldrig varit inne på ett bankkontor tillhörande Nordea. Med andra ord, jag och Nordea är totalt främmande från varandra. Likväl så låg då det här brevet från Nordea och väntade på mig. Jag blev lite förvånand. Tittade lite på brevet och undrade om det verkligen hade kommit rätt. Kom fram till att det hade det nog, det var mitt namn och min adress som stod på kuvertet. Efter moget övervägande öppnade jag försökigt brevet. Innehållet förbryllade mig ännu mer. Det stod följande:

Hej,

Vi på Nordea i Umeå vill bjuda in dig till en kväll med oss den 19 maj klockan 18.00 på SF Bio. Där kommer vi ha en kort information och sedan kommer vi vi att visa filmen Nu eller Aldrig som hade premiär 25 april.

Vad fanken är det frågan om tänkte jag. Efter lite tankeverksamhet kom jag fram till att det här är nog något som Nordea har skickat till ekonomstudenter i Umeå, föt att visa upp vilken bra arbetsgivare dom är. Jag var ju tvungen att verifiera detta och ringde upp Jättebebisen och Chrille för att kolla att dom också hade fått samma brev. Dom hade inte fått detta brev från Nordea.. Jag hade alltså fel.

Ytterligare tankeverksamhet tog vid, och efter att också ha ringt och pratat med Chefen, som faktiskt också hade fått brevet, så kom vi fram till att detta kanske har något med vårat tidigare engagemang inom HHUS att göra. Okej, det får vara så helt enkelt.

Men varför är vi bjudna på detta? Vill de visa upp vilken fantastisk arbetsgivare de är? Att dom har schysst filmsmak? Ingår godis och popcorn?

Till slut har jag kommit fram att det kanske skulle va kul att gå trots allt. Men jag vill inte gå själv? Finns det nån annan därute (förutom Chefen, lät som han inte ska gå) som har fått brevet och tänker gå? Säg till då, så kanske vi kan göra gemensam sak =)

Och avslutningsvis. Emma, skulle inte du skicka din uppsats?! =)  Och Joel, du är redan bjuden.

Då var vi äntligen igång med vårat experiment. Känns väldigt skönt. Har varit en liten tyngd på mina axlar en tid. Nu kanske ni undrar vad flundran jag snackar om. Det gör ni helt rätt i att undra. Det är inget jag har berättat för er, och jag vet inte om ni egentligen bryr er heller. Men jag kan säga så här, jag skriver just nu en C-uppsats och vi gör ett experiment. Gott nog, meddelar senare om vi får något intressant resultat för eftervärlden. Själv betvivlar jag det, men man vet ju aldrig..

Nåväl, måste också lägga in en liten rättelse här. Min storebrors flickvän, det är alltså brandmannen jag pratar om, skulle visst inte komma till Umeå i helgen. Där ber jag om ursäkt för missförståndet, det var jag som inte riktigt lyssnade när jag pratade med min far igår. Jag antog helt sonika att det var hon som skulle komma, och lyssnade inte på namnet.. Så ni som ville träffa henne får vänta ett tag till. Hon ska komma till stan nån gång, men inget datum är bestämt än. Jag håller er uppdaterade så fort jag vet något mer. Kanske också ska berätta vem det är som kommer?! Okej, då gör jag det. Det är hans svenskamerikanske kusin. Och betänk här, det är alltså hans kusin. Inte min. Mina släktrelationer är väldigt komplexa som sagt var... I gårdagens inlägg alltså

Och väl inne på kusinspåret, min 13 åriga kusin Ellen ligger på ungefär samma nivå som min lillasyster, som är lika gammal, i antal skickade SMS på en månad.. Som ni kanske kommer ihåg så har min lillasyster skickat 3000 SMS på 13 dagar en gång. Var är dagens ungdom egentligen på väg.. Och betänk här, det är inte min lillasysters kusin. Bara min, samt två av mina bröders. Invecklad släkthistoria var det ja..

Har jag föresten sagt att kollektivet Spårkgränd 5 bjuder in till fest på lördag? Tror inte det, men nu är det sagt. Du är välkommen (gäller inte föräldrar). Då blir det kalas kan jag lova.. 

Var ju som sagt var på släktkalas i lördags. Vissa av er kanske har missat det, men min mor fyller 50 imorgon (nu blir hon sur för att jag basunerar ut det här) och hennes lillasyster har fyllt 40, så dom gjorde gemensam sak och hade 90 årskalas. Kalastrevligt var det. Här ovan är det morbror Dan som sjunger Mora Träsk tillsammans med två av mina kusiner, Elvira och Frida. Det gjorde dom bra.

Och när vi ändå är inne på ämnet släkt kom jag att tänka på en liten sak. Det är det faktum att jag är den enda singeln av bröderna i familjen på min fars sida (är ni intresserade av hur min släkt ser ut får ni höra av er, det är ett för brett ämne att avhandla här. Men vi kan säga att jag har en bror på min mors sida också, som inte är inkluderad i denna diskussion. Lite konstigt kanske, men då min fantasi för stunden angående blogginlägg inte sträcker sig längre får det bli på detta viset).

Så för att komma till ämnet, jag är alltså ensam singel i brödraskaren. Storebror civilingenjör är förlovad och sambo med en go göteborgstjej. Andra storebrodern, brandmannen, har hittat sig en tös från Jämtland som man ska få träffa ihelgen för första gången, och det erkar gå bra det där med. Och lillebror fotbollsspelaren och vardagshjälten har ju sin trevliga mediatjej som håller koll på honom samtidigt som de är barnvakt åt halva mitt bohag. Och sen är det jag då. Sammanboendes med tre svettiga karlar som alla spelar på den hetrosexuella sidan av bron. Vilket jag också gör, kanske ska tillägas.

Och var landar vi då med det här. Ptjaa, bra fråga. Kan inte påstå att mitt extravaganta studentliv är något som plågar mig. Inte lider jag över att vara singel direkt. Ja, så kan det vara.  Nu har ni fått lära er det iaf, att mina bröder på min fars sida har flickvänner. Bra information att bära med sig här i livet.

Igår befann jag mig i ovanstående skog. Den hade rätt mycket grönska som ni ser. Det har inte Umeå.. Det gjorde mig lite besviken..

Jaja, hemma igen iaf. Uppsats imorgon. Jippie..