Och då sade Gud, "Han är tillbaka. Med kraft och energi är han återigen här för att roa och underhålla oss. Och det är gott"

Efter denna svulstiga inledning så börjar vi väl igen. Ja, jag är tillbaka i bloggvärlden. Jag har inte ramlat ner och drunknat på jobbet, om ni nu trodde det. Näe, jag är vid liv och god vigör. Och förhoppningsvis kommer denna blogg få lite liv igen.

Vad har hänt sen sist? Ptjaa, först och främst har jag flyttat. Det var jobbigt. Svinjobbigt. Mest fysiskt. Eller egentligen bara fysiskt. För psyket tog ingen stryck av att lämna Ålidhem direkt. Snarare tvärtom.

Sveavägen (okej, Sveagatan) är jäkligt nice. Vi har redan hunnit tangera kvoten efterfester i jämförelse med Språkgränd. Och ikväll överskrids den troligtvis.. Det är nära till allt. Vi har börjat handla på Ica Gourmet (uttalas gormeet), där Euroshoper lyser med sin frånvaro till Hingstens stora besvikelse. Själv känns det rätt bra. Vi börjar även bli ganska väletablerade på Max E4:an, dit det är krypavstånd.

Vidare så går livet sin vanliga gång. Jag går och sprätter runt i Stornorrfors, Läkarn har hängt på psyket (han har sommarlov nu, den jäveln), Lillprinsen har piercat sig och drömmer sig igenom jobbet medans Hingsten sover halva dagarna och följer Tour de France med spänning resten av dygnets timmar. Precis som vanligt. Diskberget växer i det hiskeligt överdimensionerade köket och Lillprinsen försöker ladda ur batteriet på vår jobbbil. Precis som vanligt alltså. Turisterna springer runt och vimsar, och vägrar tala om att de inte förstår svenska så att man 35 minuter in i guidningen upptäcker att halva gruppen inte förstår ett ord av vad man säger. Alltså som vanligt. Och Gustaf går omkring och muttrar, hälsar på en på alla möjliga språk och drömmer sig bort till sin nyinköpta segelbåt i Malaysia. Detta medan Markus o Markus springer omkring och lekar stridspiloter med sina nya häftiga hörselkåpor där mikrofonen är inbyggd. Samtidigt förstår inte Bosse inte hur larmet kan gå fast man gör allting rätt när man öppnar porten ner till berget (eller hur var det Smutshunden?). Och Smutshunden drar så många lögner på en vanlig visning att om han vore Pinocchio skulle hans näsa vara längre än han själv. Allt flyter alltså på som vanligt. Så vad är då egentligen poängen med att skriva?